Begreppet ”resiliens” kan definieras på flera olika sätt, och det finns ännu ingen enhetlig definition på det. Med begreppet syftar man ändå vanligtvis på förmågan att övervinna motgångar och utmanande händelser och situationer i livet, det vill säga förmågan att ”studsa tillbaka” efter att ha upplevt något svårt. (Vella & Pai, 2019.) Ordet resiliens används för att beskriva en människas, en gemenskaps, ett systems eller ett samhälles kapacitet att hantera och anpassa sig till utmanande situationer och att ta sig genom olika kriser. Resiliens är en form av flexibilitet, med vilken man klarar av att anpassa sig och förändras. Det innefattar också ett särskilt förhållningssätt; man låter sig inte hindras eller begränsas av till exempel rädsla eller oro, i stället känner man tillit till sin egen kapacitet att hantera olika situationer. (Furu & Heikkilä, 2022.) Resiliens kännetecknas av ett positivt synsätt, en stark känsla av mening och av förmågan att lära sig av sina motgångar (Jimenez, 2022). Resilienta individer återhämtar sig nödvändigtvis inte alltid utan ansträngning efter något svårt, men de är flexibla och hittar nya vägar som leder till en positiv utveckling (Sutton, 2019).

Flera olika faktorer bidrar till att vi utvecklar resiliens (Jimenez, 2022). Forskning visar att resiliens i sin tur är en viktig skyddsfaktor. Har vi en god resiliens förstärks vår upplevelse av att vara tillfreds med livet och risken för att utveckla till exempel depressioner minskar. (Santos, mfl., 2021.) Genom att förstärka människors resiliens påverkas den psykiska hälsan positivt (Jimenez, 2022). En stark resiliens gör också att vi är skickliga på att använda oss av våra individuella styrkor och att förstärka dem. Genom förmågan att anpassa oss till motgångar utvecklar vi nya kognitiva och emotionella verktyg som ytterligare utrustar oss för att klara av framtida utmaningar. Människor, samhällen och system behöver resiliens för att fungera väl trots motgångar, för att kunna hantera stress och osäkerhet på ett bra sätt och för att fortsätta att utvecklas. (Sutton, 2019.)

Syftet med rusmedelsförebyggande arbete är att främja hälsa, säkerhet och välbefinnande genom att förebygga och minska skador från rusmedel. Målet är att förmedla information om rusmedel och påverka attityderna till dem. (Rapo, 24.2.2025.) I rusmedelsförebyggande arbete betonas utvecklingen av sociala färdigheter och att stärka självkänsla och självförtroende. Till arbetet hör också att lära ut andra så kallade livskunskapsfärdigheter såsom känslofärdigheter, problem- och konfliktlösnings-färdigheter samt kritiskt och kreativt tänkande. Målet är att ge barn och unga möjligheten att utveckla egna resurser och styrkor. Med hjälp av dessa kan de själva påverka sin hälsa i en positiv riktning. (Tuomela, mfl., 2023.)

Enligt THL (2023) stärker det rusmedelsförebyggande arbetet både individers och gemenskapers resiliens genom att öka och främja skyddsfaktorerna för välmående, hälsa och trygghet. Syftet är att hjälpa och stödja människor, grupper och gemenskaper så att de kan identifiera sina resurser och utveckla en positiv självbild och en positiv uppfattning om sin omgivning. Grupper och gemenskaper med stark resiliens har förmågan att skapa trygga miljöer för sina medlemmar. Dessa fungerar som en skyddsfaktor och förebygger och minskar risken för användningen av rusmedel. På individnivå förstärks i sin tur individens förmåga att hantera sitt liv på ett positivt sätt. Sutton (2019) poängterar att hälsosamma vanor, såsom träning, förstärker vår resiliens, eftersom de gör oss mer motståndskraftiga mot stress och bättre på att hantera motgångar, medan ohälsosamma vanor, såsom rökning och att dricka för mycket alkohol, har motsatt effekt.

Att förstärka resiliens och att arbeta rusmedelsförebyggande går med andra ord hand i hand. Å ena sidan fungerar arbetet med resiliens rusmedelsförebyggande, å andra sidan förstärker det rusmedelsförebyggande arbetet människors, gruppers och samhällets resiliens.  

Resiliens är inte en förmåga som man antingen har eller helt saknar, utan en förmåga som alla kan träna sig i och bli bättre på (Furu & Heikkilä, 2022; Sutton, 2019). ”Resilient children are made, not born”, konstaterar den amerikanska psykiatern Bruce Perry och journalisten Maia Szalavitz (2017). Det är med andra ord i samverkan med sin omgivning som barn och unga utvecklar resiliens. Även Jimenez (2022) påpekar att resiliens är en förmåga som utvecklas genom interaktion mellan barnet och dess närmaste miljö, nämligen familjen, skolan och samhället.

Man kan arbeta med att förstärka barn och ungas resiliens på många olika sätt. Jimenez (2022) betonar att vuxna behöver olika metoder för detta. Att arbeta med resiliens handlar om att ge barn och unga verktyg som hjälper dem att ta eget ansvar, att hantera motgångar och att känna kontroll i sina liv. Eftersom man i skolan kommer i kontakt med de allra flesta barn och ungdomar är skolan en bra och viktig plats för arbetet med resiliens. Man har i flera länder sett positiva effekter av sådant här arbete. Genom att utveckla trygga relationer och genom att arbeta med att förstärka barn och ungas sociala och känslomässiga färdigheter utvecklar vi samtidigt barn och ungas resiliens.

Furu och Heikkilä (2022) och Bähr (2022) presenterar i sina böcker metoder för hur man kan arbeta med att förstärka barns resiliens i förskolan respektive skolan. Även Sutton (2019) lyfter fram sätt på vilka vi kan förstärka resiliens. Att lära känna sig själv bättre, att förstå och aktivt använda sina styrkor, att fokusera på hopp och optimism samt att sätta upp och arbeta mot mål är några sådana. Vi utvecklar vår resiliens även genom att fokusera på våra tidigare framgångar och genom att förstärka vår självkänsla och vårt självförtroende. Positiva förebilder och stödjande miljöer är viktiga i detta sammanhang.

Inom ramen för den rusmedelsförebyggande modellen PEPP har vi nyligen utarbetat en PEPP-burk. Den är ett verktyg som lågstadielärarna tillsammans med sina elever kan använda för att enkelt, smidigt och kontinuerligt arbeta med resiliens. Lärarna gör redan ett fint arbete med att stärka barns resiliens. De bidrar på så vis även till det rusmedelsförebyggande arbetet. PEPP-burken är därmed ett komplement till det arbete som redan görs; ett verktyg som är tänkt att användas både för att förstärka barnens resiliens och för att vara rusmedelsförebyggande!

PEPP-burken innehåller lappar med olika uppgifter som behandlar fyra olika övergripande teman: självkännedom, känslor, relationer och utmaningar. Det finns både kortare och längre uppgifter, som ger eleverna möjligheter till bland annat lek, diskussion, samarbete, avslappning och kreativitet. PEPP-burken testas nu under våren i skolorna och utvärderas sedan för att därefter vid behov vidareutvecklas.

Eftersom resiliens är ett väldigt brett tema har arbetet med att skapa PEPP-burkens övningar varit ganska utmanande. Samtidigt har det ändå varit ett väldigt givande, roligt och intressant arbete. Vår förhoppning är att burken ska fungera som ett inspirerande verktyg för lärarna och att de ska vilja arbeta vidare med resiliens och på det viset även rusmedelsförebyggande!

Tycker du att det här med resiliens och PEPP-burken låter intressant? Ta gärna kontakt, så berättar vi mer!
Nina Långskog,
vikarierande koordinator